Hon följde sin barndomsdröm och fick chansen på andra sidan Atlanten, möt numera Troja Ljungbys målvakt Emelie Lindqvist…
Hon var blott 4 år gammal när hon valde att börja spela hockey i IFK Ore Hockey i Dalarna. Men det var först vid 10 årsålder hon bestämde sig för att hon skulle bli målvakt.
Jag började med hockey på grund av att mina två äldre bröder spelade, så det blev en hel del hängande i hallen tillsammans med mamma när dom hade träning eller match säger Emelie.
”slump”
Emelie kommer sedan att hamna i Leksands IF och det var verkligen av en riktig slump.
Hon var nämligen i Leksand för att delta i en träning med Leksands IF:s utvecklingslag över jullovet, hennes storasyster Hanna hade nämligen bestämt sig för att börja prova spela hockey vid 18 års ålder.
Hanna frågade om inte hon kunde tänka sig att hoppa in i målet då de hade haft svårt att få någon som ville stå i mål och sagt och gjort så gjorde hon det för vem vill ju inte träna med sin storasyster.
Hur var det eller hur kändes det?
Man tar väl chansen när man får den och det gick ju helt okej med. Efter det kommer jag ihåg att jag ofta blev in plockad till deras matcher och senare fick jag även chansen att vara med damlaget på både träning och match. Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle fick följa med som backup i mot Segeltorp som då spelade i gamla Riksserien (SDHL) och på den tiden fanns många stora namn i Segeltorp.
Det skulle också visa sig att det blev just Segeltorp som Emelie skulle få göra sin debut i mot när hon fick chansen att vakta Leksands mål i då gammal Riksserien (SDHL).
”tappade suget”
Efter att ha pendlat mellan Ore och Leksand fram till att jag var 14 år gammal valde Emelie att bli Leksandsspelare permanent och tillhörde deras U15/16 lag samt att hon kom in på hockeygymnasium i Leksand. Det gjorde att hon under tre säsonger tillhörde både dam a-laget samt utvecklings-laget i Leksand under tre säsonger som hon säger att både var bra, roliga men oerhört tuffa. Det gick så långt att hon tappade suget för hockeyn och tänkte lägga plockhandsken på hyllan.
Men du valde ändå att fortsätta, berätta?
Jag hade ett rätt stukat självförtroende och var allmänt less på hockeyn men gick och velade lite grann hur jag skulle göra och då fick jag ett telefonsamtal ifrån Sandvikens IK och deras GM Markus Baggstrom och det är ett samtal som jag sent kommer att ångra. Jag har Sandviken och eller Baggen som Markus kallas för och tacka för mycket. Baggen och hans ledarstab visade direkta att man trodde på mig och jag fick två oerhört fina säsonger i Sandviken, vänner för livet men framförallt hjälpte de mig att ta nästa steg i min karriär och dröm, att få spela på andra sidan atlanten.
Inför säsongen 2015 – 2016 var det dags, Emelie hade blivit antagen till Plymouth State University Panthers som ligger i delstaten New Hampshire i USA och där väntade ett fyra år långt äventyr.
”leva min dröm”
Hur kändes det att lämna tryggheten i Sverige?
Oj, resan över första gången var full av mixade känslor, jag var otroligt glad över att få chansen att leva min dröm men nervös över hur det skulle gå. Mest nervös var jag över språket då kan nätt och jämt klarade engelskan i under skoltiden i Sverige, nu skulle jag helt plötsligt både behöva prata, skriva och hänga med på lektionerna i skolan på engelska. Det sportsliga var jag mindre orolig för då jag hade två bra säsonger bakom mig i Sandviken och självförtroendet hade kommit tillbaka. Men det var ju klart att man funderade även här lite grann hur det skulle bli vilken plats skulle jag klara av att ta i laget och allt runt i kring det.
Vad är skillnaden här i Sverige jämfört med USA?
Jag skulle nog vilja säga att den största skillnaden är jämnhet i åldrarna. I Sverige kan det vara flera års skillnad mellan den yngsta spelaren på planen till äldsta. I USA och på college var det ca fyra år mellan spelarna och man mötte jämngamla. Vilket jag tyckte gjorde matcherna jämnare och tuffare. Sen är rinkarna mindre och spelet går snabbare. Alla våra matcher sändes liv via webben och alla matcher hade kommentatorer.
Efter fyra år var det dags att lämna USA för att återvända till Sverige vad tar du med dig?
Jag tar med mig att jag vuxit och utvecklats som person både utanför och på isen. Men framför allt har jag fått nya vänner för livet ifrån flera delar av världen.
Emelie fick också mot ta en del utmärkelser under sin collegetid i form av ”Rookie of the month” och ”Goalie of the month”
Säsongen 2019-2020 återvänder Emelie till Sverige och Skellefteå AIK väljer då att signa Emelie till ett 1+1 kontrakt som parterna bryter inför den andra säsongen.
Berätta lite om Skellefteå tiden?
Jag hade flera alternativ när jag flyttade hem men valt föll på Skellefteå tyvärr blev det en tung säsong där uppe i norr då jag samtidigt förlorade min pappa. Hockeyn gick sådär, fick chansen att spela med många bra spelare under säsongen och insåg då att damhockeyn i Sverige hade utvecklats enormt mycket under de fyra åren jag varit i USA. Men det jag tar med mig ifrån tiden i Skellefteå är viljan de hade att träna och hela tiden bli bättre och sedan går det inte att sticka under stolen med att det var ett otroligt hockeyintresse där uppe.
Efter en sådan lång karriär och en massa äventyr vad är nu ditt mål med hockeyn nu?
Idag tillhör jag Troja Ljungby och här har jag fått mera möjligheter att utvecklas dock är det jätte tråkigt att säsongen tog slut så fort på grund av COVID-19.
Målet med hockeyn nu är att jag ska ge mig själv möjligheterna att bli så bra som jag kan bli. Att även kunna vara en inspiration till den yngre generationen att vilja bli bättre och stanna i sporten så länge som möjligt.
