Otaliga mil har det blivit genom åren och tusentals spenderade kronor i bensin för att följa dam och flickhockeyn runt om i landet.
Rasmus Ohlsson heter jag och är frilans sportfotograf, de senaste säsongerna har jag rest runt i Sverige för att försöka följa dam och flickhockeyn. Men jag har även under alla dessa år även läst massor av artiklar, inlägg, undersökningar och forskningsrapporter ang. dam och flickhockeyn så väl som hockeyn i sin helhet.
Många tankar snurrar runt i mitt huvud och speciellt efter en säsong som denna som till stor del har handlat om en pandemi som stört sporten i tid och otid. Bland alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud försöker jag hitta en rödtråd tillsammans med ledord som t ex. Förutsättningar, attityd, respekt, utveckling och förebilder.
”Få chansen & ta chansen”
Jag har aldrig varit den som vilja ståt i centrum eller varit den som alla uppmärksammat.
Men samtidigt har jag kämpat för att inte vara osynlig och haft någonstans där jag passar in och behandlas med respekt. Jag var aldrig den som var duktig på idrott och blev ofta vald sist när det var lagidrott i skolan men när jag började som sportfotograf och tog kameran i handen märkte jag att plötsligt var jag någon och jag fick ett sammanhang att knyta an till och ett ämne att prata om. Ni vet den där Känslan när man får chansen och tar chansen och man passar in i ett sammanhang, får syssla med det man brinner för och att få träffa nya personer att utvecklas tillsammans med.
Alla har vi börjat någonstans och varit nybörjare och när jag började som sportfotograf bestämde jag mig för jag vill fånga starka känslor på bild. Jag älskar när man vågar visa sina känslor och har mål som man ger allt för att nå.
Det syns lång väg vilka som är tävlingsmänniskor med passion och som alltid ger det där lilla extra i sin idrott, match, tävling eller gren de nu tävlar inom.
Det har nu gått några år sedan min start som sportfotograf och jag känner att jag utvecklats både som fotograf och människa. När jag tittar tillbaka på bilderna så har jag svårt att förstå hur jag där och då kunde tycka att det var bra men jag hoppas att jag om några år igen kan titta i backspegeln och åter igen få se att jag faktiskt utvecklats som sportfotograf ungefär som ni idrottare kan se er i backspegeln och se ur utveckling.
Tankarna fortsätter att snurra…
På många sätt och vis har det varit en speciell säsong den har t ex spelats utan publik till stor del och senare har vi Damettan som fick ett abrupt slut när man valde att stänga ner serien efter att varit pausad till stor del redan i oktober/november. Kvalspelet till TV-pucken ställdes också in och valde istället att gör en ranking av lagen baserat på tidigare placeringar och där med fick inte alla lag chansen. Det som kan kännas tråkigt är att det kan ju ha funnits lag som kunna sätta käppar i hjulet för de lag som många ändå raknade skulle vinna TV-pucken.
Och det blev just som många sagt och rankat, Småland vann andra upplagan av Tjejernas TV-puck.
Men trots nedstängningar och restriktioner så finns det positiva ljusglimtar som är viktiga att peka på, t ex genomfördes vår högsta liga SDHL sin säsong och det måste man säga att blev en säsong där vi fått en ljusglimt av vad svenska damhockey kommer att ha att erbjuda i framtiden. När många stjärnorna drogs med skador eller med covid-19 var det flera av våra unga talanger inom Svensk Damhockey som tog chansen att visa att det finns en framtiden för våra svenska spelare.
En av de som tog chansen var Djurgårdens unga målvaktslöfte Ida Boman som under semifinalerna mot Luleå bland annat lyckades med konststycket att ”nolla” Luleå i deras hemmaborg. När jag sedan sprang på damkronornas nya förbundskapten och fick chansen att byta ett par ord med honom var han inte sen med att ösa beröm över Ida.
Men det kanske klart lysande stjärnan som verkligen klev fram i SM-slutspelet var ingen mindre en Josefine Bouveng som full komligt exploderade i slutspelet och till sist blev hela slutspelets poängdrottning. Hon är verkligen en spelare som tagit chansen och jobbat sig uppåt i ett stjärnspäckat Brynäs och när hon väl blev placerad tillsammans med två av SDHLs superstjärnor tog hon verkligen chansen.
Absolut finns det flera som borde nämnas här med det här är spelare som gjort intryck på mig och jag väljer att avsluta genom att nämna Mira Markström och Jungåker som var en stor bidragande orsak till att Småland vann TV-Pucken.
”blomstrat”
Det har också under trots alla nedstängningar i parti och minut funnit en hel del ljusglimtar på flera håll vad det gäller flickhockeyn. För att nämna några Linköping, Malmö, Malmberget är bara där några exempel på föreningar som haft en stor uppslutning. Många gånger under säsongen har man fått improviserat genom att t ex tränat utom hus eller på andra sätt men det verkar inte ha stoppat föreningarna men framförallt flickorna som tyckt att det varit lika roligt ändå.
Jag gjorde ett besök hos Arboga på deras näst sista träning för flicklaget, de är helt nystartade med ett tjugotal tjejer i sex till tolvårsåldern där några av de äldre tjejerna också tränar med killarna i föreningen men samtidigt är med på de yngre tjejernas ispass för att vara bra förebilder. I tjejlaget finns det fem ledare varav en är en mamma som själv har spelat hockey. Hon är med på isen men vågar inte ta för mycket plats alla gånger vilket är synd för det behövs fler kvinnliga ledare och framförallt tränare.
Tankarna fladdrar vidare och jag tänker på just det här med kvinnliga ledare…
Antalet kvinnliga tränare i olika positioner i SDHL samt Damettan går i princip att räkna med händerna. Det är någonstans mellan tio och femton stycken. Det finns fem huvudtränare , två i SDHL samt tre i Damettan.
Varför ser det ut så?
Jag tror att det beror på flera olika faktorer.
Dels så finns den mer eller mindre utbredda uppfattningen att män är bättre på att leda. Män kan leda kvinnor men kvinnor kan inte leda män. Det leder dels till att kvinnor inte känner sig bekväma med att bli tränare. De tror inte att de kan bli bra tränare samtidigt som jag aldrig tror att de inte får frågan. Ofta när man startar upp en nyårskull i hockeyskolan är det papporna kliver fram och allt som oftast är de gamla spelare. Mammorna hittar vi istället som lagledare, protokollförare eller i andra roller som t ex kommunikation och media.
Man blir inte automatiskt en bra ledare eller tränare bara för att man är ”man” och har spelat innan. För att få en bättre fördelning inom tränar och ledarrollerna och hitta de män och framförallt kvinnor med bra ledaregenskaper så måste flera saker ändras och förbättras och bli till det bättre.
Jag tror att det handlar mycket om ledorden att ”Ge Chansen” och att våga ”Ta Chansen”. Uppmuntra fler mammor och damspelare som lägger skridskorna på hyllan att gå tränarutbildningarna men framför allt våga ta för er.
Idag har vi flera bra exempel där kvinnor har intagit flera ledande roller inom Svensk Hockey. Vi har t ex Erika Grahm i Brynäs som är anställd som General Manager för deras damsatsning blickar vi söder över har vi Silje Holös som nyligen tillträtt som coach för Färjestads damlag. Styr vi blicken norrut har vi Luleås tränarstab i Damettan där före detta SDHL spelare utgör grunden i tränar och ledarstaben.
Förebilder är något jag kommer tillbaka till…
Förebilder är något som alla mår bra av att ha. De visar vägen, att man kan bara man vill och kämpar för att nå sina mål. Det är bra att det har börjat satsas på förebilder inom damhockeyn. Flera förebilder har jag redan nämnt i texten ovan men en annan är nämligen Lovisa Berntsson.
Hon är en av spelarna som är med i coaching programmet som startades i samarbete med DHL och SDHL. Via hennes personliga tränare så kom hon även i kontakt med flicklaget i Arboga där hon har blivit populär bland spelarna. Hon har varit på några träningar och haft samtal med några av tjejerna i laget och det har varit väldigt uppskattat och hon lär dyka upp på fler träningar framöver.
”attityd”
Det är exakt vad svenska damhockeyspelare behöver mera av. Idag vimlar det av en massa utländska spelare i SDHL och även en del i Damettan men framför allt i SDHL. Men de spelarna är ju här av en anledning brukar jag tänka. De är oftast hit värvade för att de har just det här med ”attityd”.
Jag kan och jag ska, jag ska fram här, jag ska göra mål, här ska motståndarspelaren inte fram, de ska inte göra mål på oss. Det är exakt den attityden och mentalitet de står för allt som oftast. Absolut finns det Svenska spelare som har den attityden med men oftast känns de svenska spelarna lite mera bekväma.
Ett exempel på en spelare som absolut inte gjort sig bekväm är Josefine Bouveng som jag nämnt tidigare i texten. Hon har verkligen visat att det finns den mentalitet och attityden men framförallt drivet att hela tiden vilja utvecklats och bli bättre.
Till sist så vill jag tacka Er alla som följt mig under säsongen och jag hoppas att vi ses till hösten.
För en sak är helt säker, jag kommer absolut att fortsätta följa dam och flickhockeyn och i ännu större utsträckning försöka att besöka klubbar för att uppmärksamma deras arbete för tjejerna.
Till dess så önskar jag alla en trevlig sommar och lycka till med försäsongsträningen!
Avd: Rasmus Ohlsson, Sportfotograf
Redigerad: damhockey
