Backcheck: Gizela Ahlgren-Bloom

Ahlgren-Bloom

Foto: Jonas Hedengren

I vår första del av reportageserien ”Backcheck” tar vi en närmare titt på Gizela Ahlgren-Bloom. Forwarden som gjorde 14 säsonger i AIK och numera är med i den hyllade SDHL-podden. Den Norrtäljefostrade Ahlgren-Bloom har en diger meritlista med bland annat fyra SM-guld, fyra EM-guld och två VM med Damkronorna. Damhockey.se har pratat med den numera pensionerade 34-åringen om den missade OS-turneringen 2014, spelaren hon lärt sig mest av och hur allting började.

– Jag började på hockeyskolan i Norrtälje när jag var 6 år. Min storebror spelade hockey så då ville jag också göra det.

Höll du på med några andra idrotter?

– Jag fick prova på det mesta när jag var liten, jag gillade att idrotta som barn. Jag spelade hockey, fotboll, bandy (på is), gymnastik och provade även på ridning. Mina föräldrar lät mig prova allt jag ville sedan fastnade jag för hockey och fotboll. Jag tyckte alltid att hockey var roligare men spelade båda till jag var 15-16 år. Då började jag spela hockey i AIK och vi började träna på en helt ny nivå och det fanns ingen tid för någonting annat. Jag valde hockey och det har jag aldrig ångrat.

Du debuterade i AIK 2001 har du några minnen från debuten?

– Jag minns att jag valde att börja på AIK:s hockeygymnasium och flyttade från mitt hem utanför Norrtälje till Stockholm och bodde ensam som 16-åring. Jag har nog alltid varit rätt hemmakär men kände att jag ville satsa på min hockey och visste att AIK var ett väldigt bra lag. Ett av landets bästa och var seriösa i sin satsning. Jag minns att vi inte var så många spelare det året och ett väldigt ungt lag med flera landslagsspelare. Jag kände mig rätt liten när jag kom men togs emot på bästa sätt och kände mig hemma direkt. Mälarhöjden Bredäng vann SM-finalen det året, MB var det lag alla ville slå och jag vann mitt första SM-brons. Egentligen borde jag kanske tyckt att det var stort men jag och laget ville mer. Vi vill ha det där guldet och vi tog det första historiska guldet två säsonger senare, säsongen 2003/2004.

Fjorton säsonger senare la du skridskorna på hyllan. Vad skulle du säga att du är mest stolt över under dessa år på och utanför isen?

– Jag hade förmånen att spela i en klubb, AIK, som var väldigt bra under många år och som jag älskade att spela i. Att jag fick vara med och vinna 4 SM-guld och 4 EM-guld är jag både stolt och glad över. Sedan är jag stolt över att ha fått representera Sverige med landslaget som är det mest ärofyllda, enligt mig, man kan göra som svensk hockeyspelare. Utanför isen är jag stolt över att jag orkade träna väldigt hårt och mycket under många år vilket resulterade i att jag kunde göra bra resultat på fys-tester och jag var så vältränad att jag orkade spela på det sättet jag ville på isen. Jag valde att leva för hockeyn och valde bort alkohol helt från mitt liv och gör fortfarande. Och annat som kan locka men istället satsat allt på det roligaste jag visste.

Jag gjorde faktiskt en intervju med dig i februari 2014 när du var en av de sista spelarna som sållades bort inför OS i Sotji. Jag vet hur besviken du var då. Så här med nästan sex år i backspegeln hur mycket grämer det dig att du aldrig fick spela ett OS?

– Jag var fruktansvärt besviken, det är ett av mina värsta minnen från min karriär. Nu däremot tänker jag knappt på det alls längre och har valt att istället vara glad och stolt över det jag fick uppleva istället. Jag hade en fantastisk resa åren mot OS 2014 och det var saker som hände som jag inte kunde styra över. Däremot är det alltid lätt att vara efterklok och att jag borde gjort annorlunda val. Jag blev skadad det första som hände på det första landslagslägret den sommaren inför OS. Det som störde mig när skadan skedde var att jag var i min livs form. Jag hade som mål att göra min bästa säsong hittills och ha roligt och njuta av resan fram till OS. Istället skadade jag min axel och valde att försöka spela hela säsongen med en skadad axel men förstod inte då att jag hade behövt opereras. Jag spelade inte alls på den nivån jag kunde men ville ändå ge det en chans. Jag tänkte avsluta karriären efter den säsongen men jag var så pass skadad att jag opererade axeln efter säsongen. Och spelade en säsong till och kunde därmed avsluta min karriär på mina villkor.

Om du blickar tillbaka vilken är din mest minnesvärda match och varför?

– Jag har flera matcher men om jag ska välja en blir det när jag spelade med Damkronorna i Finland och mötte Kanada. Historiskt sett hade Sverige inför den matchen bara vunnit en enda gång. Vi hade på pappret inte ett fantastiskt lag kanske men vi kände inom laget att vi hade någonting. Vi vann matchen, andra gången någonsin, slutresultatet var blev 5-4 och vi slet verkligen tillsammans för den vinsten. Att jag fick göra mål den matchen, var bara en bonus. Måste också nämna en SM-final med AIK som vi vann på Hovet 2013/2014 och jag som kapten fick lyfta bucklan med mitt AIK, mycket känslor och det är ett favoritminne!

Gizela Buckla.jpg

Foto: Jonas Hedengren

Vad har du för förhållande till hockeyn idag?

– Direkt efter jag slutade, både ville jag och behövde ett break helt från hockeyn. Jag var rätt skadad dem sista säsongerna och ville bara få avsluta på mina egna villkor och inte på grund av en skada. Jag hade en jobbig tid efter jag slutat då vi försökte bilda familj och gick igenom IVF-behandlingar, flera misslyckade behandlingar och även tre missfall och orkade inte med så mycket annat i livet en tid. Tillslut fick vi vår son, Bobby och sen även en dotter Belle. Efter några jobbiga år nästan helt utan hockey kände jag att jag vill ha hockeyn på något sätt i livet igen fast på ett annat sätt. Så numera har jag en podcast tillsammans med Angelica Lindeberg som jobbar på SDHL, som heter SDHL-podden. Jag kör även hockeycamper och ispass för tjejer/tjejlag för att jag vill vara med och utveckla Sveriges flick- och damhockey. Tycker fortfarande hockey är väldigt roligt och vill ha det i mitt liv på något sätt även om det inte blir som spelare.

Hur hoppas du folk uppfattade dig som spelare under din tid på isen?

– Som hon som alltid gav allt när hon var på isen och hon som ville vinna till varje pris.

Hade du någon spelare som varit en förebild och som du lärt dig extra mycket av?

– Maria Rooth. Jag hade förmånen att spela tillsammans med Rooth både i klubblaget i AIK under några år och även i landslaget och det var lätt att både lära sig och ta rygg på henne. När jag var yngre såg jag upp till henne och fortsatte göra det när jag såg hur seriös, träningsvillig och målmedveten hon alltid var och hon är verkligen en förebild.

Finns det någon som under din karriär inspirerat dig både på och utanför isen?

– Då får jag säga mannen jag lever ihop med, Joachim Ahlgren Bloom. Han var tränare i SDEs J-18 lag under många år och han gjorde aldrig skillnad på killar eller tjejer och jag fick alltid vara med dem och träna. Dem tränade stenhårt och jag fick jämt kämpa hårt när jag var där men blev inspirerad att våga tänja på gränserna och ta ut mig till max både på isen och fysen. Han inspirerade mig att våga göra och stå för mina val inom hockeyn, våga ha roligt när jag spelade men framförallt påminde han alltid mig om när jag tog hårt på förluster eller misslyckanden att det bara är hockey och att livet fortsätter ändå utanför hockeyrinken.

Bästa rådet du nånsin fått på isen?

– Jag fick ett råd en gång av före detta förbundskapten Niclas Högberg. Jag kom med till ett av hans första landslagsläger och han tog undan mig och sa något i stil med ”ta vara på den här chansen du får här nu. Istället för att be om ursäkt att du är här och att alla ska springa om dig, se till att springa först hela tiden.” Jag förstod då att jag var tvungen att ta chansen nu när jag hade den och jag tog den.

Vad skulle du säga är tecken ett för dig att man lyckats inom hockeyn?

– Jag tycker det är helt individuellt. Det beror helt på vad man satt upp för mål, hur man tagit sig dit eller man behöver nödvändigtvis inte nå sitt mål men man ska i alla fall ha gjort precis allt och kunna vara stolt och nöjd över det man gjorde och hela sin resa på vägen mot målet. För mig betyder inte att lyckas att bara vunnit medaljer eller spela landslag, även om det såklart är roligt och har varit en stor drivkraft för mig.

Vad anser du är den viktigaste egenskapen en hockeyspelare behöver?

– Viljan att orka träna hårt, enligt mig. Att orka göra alla timmar som krävs för att bli så bra som möjligt. Man kan ha både spelsinne, ha bra skott eller ha bra klubbteknik men orkar du inte träna hårt tror inte jag att du utvecklas och blir ditt bästa jag.

Med fjorton säsonger och hundratals matcher i ryggen, vilken spelare skulle du säga är den bästa du mött?

– Har mött många grymma spelare genom åren, framförallt när vi mött Kanada och USA. Men jag väljer Hayley Wickenheiser. Hon har slutat spela men hon var en fantastisk spelare, jag tycker hon var en av världens bästa damhockeyspelare.

Likadant med hockeyarenor du har ju besök ett par genom åren. Vilken är den bästa respektive värsta du spelat i?

– Ravensburg i Tyskland gillade jag, dels för att jag bara har bra minnen därifrån och så vann vi mycket där. Själva arenan är väl egentligen inget speciellt men får plats några tusen och det var oftast fullsatt med entusiatiska tyskar som hade fest på läktaren vilket gjorde att det var hög ljudvolym och då väldigt roligt för oss att spela där.

– När det gäller den värsta har jag försökt att aldrig brytt mig om yttre omständigheter eller hur arenor eller omklädningsrum ser ut för att det inte skulle stjäla energi när jag spelade. Jag försökte att alltid bara fokusera på det jag kunde påverka, men ska jag välja någon arena blir det någon lada ute i Finlands skogar utan läktare, iskall och som jag inte minns namnet på.

Vem skulle du idag säga är Sveriges bästa damhockeyspelare och varför?

– Hanna Olsson. Jag tycker hon är den som lyser klarast av dem svenska spelarna och hon har bra blick för spelet och är en av få som gör många mål i SDHL.

Gizela Ahlgren-Blooms All Star-team:

Målvakt: Kim Martin-Hasson
Back: Christine Meier (Schweiz, spelade i AIK)
Back: Emma Eliasson
Forward: Maria Rooth
Forward: Erika Holst
Forward: Elin Holmlöv