Från isen: ”Han var stolt över att ha skadat mig”

fran isen

Görans Hockeyfoto

Även om tjej- och flickhockeyn växer så det knakar i Sverige så finns det fortfarande inte underlag med renodlade flicklag i alla åldersgrupper. Vilket innebär att de tjejer som vill spela hockey får göra det med killar i samma ålder. Ett bra alternativ istället för att sluta som många gör. Men hur står det egentligen till med hockeykulturen och hur är det att vara tjej i ett killag? 

Den 15-åriga hockeyspelaren Isabella Crasnaru har i ett långt inlägg på Instagram skrivit om hennes hatkärlek till sporten, som fått henne att hitta vänner för livet. Men även människor som fått henne att gråta varje kväll.

Ärligt talat är jag ganska jävla trött på det här!

Jag började med ishockey för att det var den enda lagsporten jag visste att man åkte skridskor med. Jag älskade nämligen att åka skridskor. Jag blev störtkär i sporten direkt vilket jag fortfarande är (fast jag började sent och inte riktigt förstod vad jag gjorde).

Skillnaden nu är dock att det är som en hatkärlek. Jag älskar att spela sporten vissa gånger och jag har hittat vänner för livet genom den. Medan jag andra gånger träffat människor som fått mig att gråta varje kväll.

Jag hatar kulturen inom hockeyn.

När jag spelade med U13 fick en kille i mitt lag inte vara med i ”gänget” för att han inte ville dricka energidryck. De där hockeyfajterna ni brukar se på film, dem finns. Redan vid U12 och de lär sig snacka skit om och till domaren. I Vita Hästen har vi haft tränare som lärt oss respekt. Men det ska alltid finnas nån som är rebell och ska lära laget att ta den motsatta vägen.

När jag fick en hjärnskakning kontaktade jag en kompis som spelade i samma lag som killen, som gett mig hjärnskakningen. Han skrattade när han fick reda på att han gjorde det.

Han var stolt över att ha skadat mig.

Många killar går under puberteten på dem minsta killarna för att visa makt. Jag är trött  att se på träning och match hur någon ska tackla överdrivet hårt, crosschecka, trycka in en och sedan le.

Jag är trött på att sitta i ett bås och se hur alla är tjuriga bara för man ligger under. Hur dem skyller på alla andra utom sig själv varför det går dåligt. Jag pekar inte ut något lag då jag spelat match på Camper, spelat med killar och tjejer, men det är i princip alltid samma sak. Både med killar som med tjejer.

Jag kan inte se en framtid som spelare. Jag ser detta som fritid, för det är kul.

Det börjar bli ganska ofta som det inte är så roligt längre, på grund av att dessa människor mår bra av att skada folk. Jag tål det inte. Det värsta är att se deras leenden, dem har ingen ångest och dessutom uppmuntrar dem lagkamraterna till att göra detsamma.

Det har varit så sedan de var elva, tjafsa med domaren, vid tolv började de dricka energidrycker och jag vet inte vad som kommer i min ålder. Att dricka sig full? Eller se vem som kan skada flest på en match?

När tar det slut?

Isabella delar även med sig av några av hennes vänners upplevelser.

Man ser verkligen att killar går in för att skada och inte för att ta eller försvara pucken! En kille tacklade mig så jag fick en hjärnskakning. Och det fick han också veta. Kommentaren ute på isen var: ”Kan du inte stå emot en sån crosschecking” och sen åkte han därifrån med ett leende.

Jag var den enda tjejen i mitt killag när vi skulle möta ett annat U15 lag. Jag och mitt lag var ute och värmde upp och så kommer motståndarna. Deras kommentar var: ”Är du transa? Du spelar ju med killar och är tjej så då måste du ju vara det”.

Jag tänkte inte så mycket utan skrattade mest. Men egentligen tog jag det hårt då jag visste att vi skulle möta tufft motstånd. Jag blev rädd för vilka kommentarer som väntade ute på isen.

När matchen började rullade kommentarerna in.

”Jävla bög som kör med killar”

”Tjejer ska fan inte spela med killar”

Jag försökte inte bry mig utan fortsätta köra. Då kom en tackling och ordet ”HORA”.

Det är det värsta jag hört. Mitt lag stöttade mig såklart. Men det tog så jävla hårt det där leendet han drog därifrån med.

Damhockey.se har varit i kontakt med flera spelare som känner igen sig i Isabellas situation. Men många är rädda för att säga nånting. Man vill inte vara den som gnäller eller den personen som inte passar in i ”hockeykulturen”. Rädslan att bli utanför eller att inte få spela är mycket stor.

Hur mår egentligen den svenska hockeykulturen och vad kan vi göra för att ändra beteendet?

Vill du vara med och göra din röst hörd och tycka till i ämnet?

Skicka ett mail till angshult@damhockey.se