Ida Boman: ”Man ska vara lite stolt om man är det laget som alla vill slå”

Ida Boman.jpg

Mats Bekkevold

Född och uppvuxen i Haparanda började hon spela hockey i Asplöven som sjuåring. Sin första dammatch gjorde hon vid 13-års ålder och vid 18 kom debuten i dåvarande Riksserien. Nu 25 år gammal med tre SM-guld och över 200 matcher i landets högsta serie gör hon sig redo för sin nionde säsong. Damhockey.se har tagit ett snack med Ida Boman om svartsjuka, kommande säsongen och förebilder.

– Jag var ju fan av Peter Forsberg som typ alla som är födda på 90-talet var, haha. Men på damsidan så var det nog faktiskt Emma Eliasson. Både för att hon är grym på isen men också för att hon kommer från en liknande hockeymiljö som jag, från en liten ort där utbudet av damidrott inte är särskilt stort.

Cirka sju år gammal följde hon för skojs skull med sin lillebror Oskar till hockeyskolan, iförd konståknings skridskor och bandyklubba. Det tog bara en träning sen var hon fast och fick uppgradera sin utrustning. Hon fortsatte sedan spela med olika pojklag i Asplöven i cirka 11 år som ensam tjej i hela föreningen. Debuten i Riksserien kom med Munksund-Skuthamn säsongen 2011/2012 då hon 18 år gammal spelade sju matcher.

– Jag skulle nog inte kalla det för en hel säsong för jag minns att jag endast spelade några matcher med MSSK det året. Jag var inskriven i laget som ”reserv” eftersom jag fortfarande bodde i ´Happis´ på den tiden. Men det var extremt stort för mig att få debutera i den högsta serien för jag hade länge undrat hur tempot skulle kännas. Det gav mig även en morot till att fortsätta att satsa på hockey och ett intresse för att året därpå ta steget och flytta ner till Piteå.

Du är ju en av få spelare som varit med från starten i MSSK och sen är kvar i LHF/MSSK. Vad upplever du är den största skillnaden på organisationerna?

– Jag vill börja med att ge beröm till de personer som organiserade allt för vårt lag i MSSK för de jobbade grymt hårt för att få allt att fungera. Det är helt otroligt att en så liten förening har kunnat bedriva en elitverksamhet. Men det är självklart att man märker att LHF är en större förening och att allt är bättre organiserat. Största skillnaden för oss spelare är väl att vi till exempel inte behöver baka till matcherna och att det görs mer marknadsföring kring vårt lag.

Du laddar för din femte säsong i Luleå/MSSK sen ihop slagningen 2015/2016. Hur skulle du summera förra säsongen för laget och dig som spelare?

– Den förra säsongen var en helt sjuk resa för oss som lag. Jag tycker att vi ställdes inför många utmaningar i form av typ underlägen i viktiga moment, både i championscup-matcherna och i finalspelet i SDHL. Men alla var beredda att gå in och ge allt för laget, vilket ibland kan låta så klyschigt, men så var det faktiskt. Vi hade bestämt oss för att vi absolut aldrig skulle ge upp, och jag tycker verkligen att resultatet i slutändan speglar styrkan som faktiskt fanns i vårt lag under förra säsongen. För mig personligen var säsongen givande på många sätt. Jag började bland annat jobba mer på min fysbit och jag kände att de gav resultat även på isen.

Vad har du för tankar inför säsongen som kommer? Hur tycker du laget ser ut?

– Jag tror att det kommer att bli riktigt tufft nästa säsong, det är många lag som har förstärkt sina trupper. Jag tänkte faktiskt här en dag att jag aldrig under min aktiva tid i SDHL sett så många spelare byta förening samtidigt. Men det blir spännande, och jag tror definitivt att det är en fördel för oss att ha kvar i princip hela den grupp vi haft nu i flera år.

Hur tränar du nu under sommaren för att hålla dig i form inför återsamlingen och seriestarten?

– Jag tränar utifrån lagets gemensamma träningsprogram.

Hur tycker du träningen varit sen ni splittrades för semester?

– Träningen flyter på bra, det är som en vardagsrutin som etsat sig fast mer och mer för varje år. Man går på rutin… Det kanske är det som krävs när man börjar bli gammal i branschen, Haha.

Hur skulle du vilja beskriva dig som spelare och vem är du utanför isen?

– Som spelare är jag väl den som kanske inte syns mest i protokollen. Jag har väl alltid varit en ganska defensiv back och har nog definitivt gjort fler självmål än riktiga mål, haha. Utanför isen är jag väl både seriös och lite flamsig. Men jag tycker att jag varje år har blivit bättre på att fokusera på det som ska göras när jag kommer till gymmet eller till omklädningsrummet, men jag kan samtidigt vara bra på att smida planer (skämt) vid sidan om ishallen.

Du har tre SM-guld på meritlistan och jag tycker att du hamnar lite i skymundan av stjärnor som Jenni Hiirikoski och Ronja Savolainen på backplats bland annat. Hur ser du på den tillvaron i laget?

– Jag tycker inte att jag hamnar i skymundan. Jag är nöjd med min tillvaro i laget och jag tycker det är väldigt givande att vara omgiven av många duktiga och meriterade spelare, som vi faktiskt har i vårt lag.

De senaste två säsonger har du haft en assisterande kaptensroll i LHF/MSSK. Hur har de påverkat dig som spelare och hur ska en bra kapten och assisterande kapten vara?

– Det var stort för mig att få det förtroendet speciellt med tanke på att de andra kaptenerna i vårt lag är riktigt goda förebilder, med mycket erfarenheter både nationellt och internationellt. Jag har själv inte lika mycket erfarenheter på så sätt, men jag ser min långa tid i MSSK och i Luleå som en erfarenhet i sig, vilket jag också tror är viktigt i sammanhanget. Jag har fortsatt vara mig själv och jag försöker hela tiden bidra med mycket energi och kämparglöd.

Med de förutsättningar ni har uppe i Luleå/MSSK så finns det ju risk för att det gror lite avundsjuka. Ni är ju laget alla vill besegra hela tiden. Hur påverkar det er och dig som spelare? Och tror du att det finns en avundsjuka på er från andra lag/spelare?

– Jag tror absolut att det finns en avundsjuka, både på grund av våra förutsättningar och för att vi har en väldigt stöttande publik, vi stöter på lulefans på våra matcher runt om i hela Sverige. Jag tycker också att man ska vara lite stolt om man är det laget som alla vill slå, för det tyder ju på att man gör något rätt. Men jag tycker inte att det påverkar oss negativt på något sätt utan vi blir ju bara extra tacksamma för de förutsättningar vi faktiskt har.

Till sist hur upplever man den svenska sommaren bäst?

– Genom att gå ut till stranden, köpa en glass och klaga över att det är jäkligt kallt ute,
haha!

Du gillar kanske också...